louisewilhelmssons

Man känner att allt börjar bli bra igen, man känner en lättnad. Och tänker ''äntligen ska allt bli bra, äntligen ska jag få må bra.''. Just nu man känner det. Så hör man en liten röst inom säg. Som säger, ''Tror du verkligen att allt kommer att bli bra, tror du att du kommer att få vara glad?''. Då börjar man fundera. Om den där lilla rösten har rätt. Man börjar känna sig patetisk och värdelös. För tänk om den har rätt, tänk om man inte förtjänar att få vara lycklig och glad. Det kanske ska va så att vissa personer inte kommer att få vara lyckliga och glada. Då känner man just när man börjar bli lycklig och glad, att man inte får vara det. Så man slänger iväg det man har, bara för att man inte förtjänar det. Denna lilla rösten, kan förstöra hela ens liv. Det är kanske så det ska vara. Förmodligen. Och man vill ju bara få denna lilla röst att försvinna, och man kanske lyckas. Men den kommer alltid tillbaks. Den kanske är borta ett tag. Men den kommer aldrig att försvinna. Och även om man vill det, så finns det en liten del i huvudet som inte vill det. Och då ropar man tillbaks rösten. Och ber den komma tillbaks. Man ber den att fortsätta förstöra för en själv. Bara för att man vet att man inte kan vara utan den. Det är ens vän. Det är den man ligger och lyssnar på, på kvällarna när man är själv. När man verkligen lyssnar på den, och gråter satt man börjar skaka. Det är då den kallar på ångesten. För det är röstens bästavän. Tillslut känner man att man inte vill längre. Man börjar skrika och slå. Man kanske till och med börjar skada sig själv. För att rösten säger åt en. Sen ligger man där alldeles blodig. Och tänker, är detta vad du ville? Tillslut får rösten en att gå så långt, satt man går till medicin skåpet. Tar varje litet piller som finns där inne. Sväljer. Och hamnar livlös. Då kommer den där känslan, ''Åh, nu har jag äntligen fått ett slut. Nu kommer jag att må bra''. Precis, då vaknar man upp igen. På ett sjukhus eller golvet. Man har misslyckats. Hela ens liv är misslyckat. Men vill ni veta en sak, denna röst, är ens egna. Och det finns inte ord för hur jobbigt det är. När man blir så arg på sig själv. Man kan säkert få hjälp. Men kan man få tillräckligt med hjälp? Kommer man att överleva om man inte börjar ta sina medicin igen? Detta är mitt liv. Välkommen.