louisewilhelmssons

För ett tag sedan, trodde inte jag att äkta kärlek fanns. Jag trodde i alla fall aldrig att jag skulle finna den. Men så en dag, så träffade jag en kille som var min vän, som jag har smsat med i flera månader, jag skulle köpa öl av honom, och sedan skulle han och hans vänner följa med upp till min bästavän och ha efterfest. Fulla som vi alla var, så satt han och jag och smsade. Även fast vi satt brevid varann. Smsen slutade med att jag skulle sova hos honom. Visst tänkte jag. Så sov jag där, vaknade upp nästa morgon och tänkte. Aja, detta var väl liksom bara en engångshändelse. Åkte hem någon gång på kvällen. Där efter så vart vi lite osams. Hade inte aning om varför... Men tillslut orkade inte längre. Så drog hem Julija hem till mig och vi tänkte dricka en eller två öl ute på min balkong. Och nja, så blev det inte. Utan då frågade han om han och hans vänner fick komma. Jag sa ''ja, okej kom ni''. Hela den helgen (tors-sön) spenderade jag med honom. Tänkte inte så mycket på om jag gillade honom som mer än vän eller inte. Men sen började det. Efter den helgen, började jag tänka efter. Och då insåg jag att jag hade känslot för honom. Men så dum som jag är, höll jag det inom mig. Ett bra tag. Sen försökte jag berätta det för honom, sakta och säkert.. Men han trodde inte på mig. Och jag fortsatte och fortsatte. Han sa att han inte var något att ha. Men jag kände att han hade fel. Att han verkligen var något att ha. I alla fall jag ville ha honom. Så vi började ses varje helg, men inte som ett par. Utan vi berättade inte för någon. Det var bara vi och våra närmaste vänner som fick veta något. Men en natt, kom vi hem hit. Vi gick och la oss. Och jag ville verkligen bara skrika ut hur mycket jag tycker om honom.. Men istället brast jag ut i tårar. Och han undrade vad det var. Då förklarade jag igen att jag tyckte om honom. Mer än vad han kunde ana. Jag fick inget svar tillbaks. Så sprang ut genom dörren, men tårarna som bara rann. Och han kom efter, tog tag i mig och sa ''Jag tycker om dig med''. Den känslan. Mitt hjärta slog en frivolt. Och jag kände att jag kunde pusta ut. Denna killen, är idag min pojkvän. Stefan Ericsson. 

Han och jag har gått igenom mycket tillsammans. Bråk, glädje, gråt. Precis allt. Och jag kan själv knappt förstå att han fortfarande står vid min sida. Stefan, du är den finaste, bästaste och underbaraste personen i mina ögon. Jag kan inte förställa mig en finare pojkvän. Kan knappt sätta ord på hur mycket jag älskar dig. Och jag känner verkligen i hela min kropp att detta är äkta. Äkta kärlek. Tack för att du har fått mig att få känna hur det känns. Vill aldrig att denna känslan ska försvinna. Det är dig jag vill vara med förevigt. Och även efter det. Jag vill att du ska vara den jag flyttar ihop med, den jag skaffar min första lägenhet med. Den som jag skaffar ett husdjur med. Jag vill att du ska vara med i mitt liv, tills jag inte finns längre. Även fast jag vet att det kommer att vara näst till omöjligt att folk håller ihop så länge. Så tänker jag inte ge upp. Aldrig. Tänker aldrig aldrig aldrig ge upp hoppet om att du ska vara min make. Resten av mitt liv. Du är den jag vill vakna upp med på morgonen, den som sitter vid köksbordet med mig och berättar om sin dag, den som jag bara kan krypa ner i soffan med på en fredag kväll och bara mysa, den som jag delar mina bra och dåliga dagar/stunder med. Okej, jag vill dela ALLT med dig. Bara dig. Och just nu, kan jag bara hoppas på att du ville desamma. Jag älskar dig även fast du inte vill ta ''pussbilder'' med mig, och även fast du inte vill ha ett förhållande på facebook. För så länge jag har dig vid min sida, så är jag den lyckligaste tjejen på jorden. Jag lämnar dig aldrig mitt hjärta. Tänker aldrig släppa taget om min kärlek, min enda kärlek. Det vi har tillsammans är ÄKTA KÄRLEK. Och ingen/inget ska få ändra på det. 

Jag älskar, älskar, älskar dig min sötgröt. Massa kärlek och pussar :* / Din flickvään.

Man känner att allt börjar bli bra igen, man känner en lättnad. Och tänker ''äntligen ska allt bli bra, äntligen ska jag få må bra.''. Just nu man känner det. Så hör man en liten röst inom säg. Som säger, ''Tror du verkligen att allt kommer att bli bra, tror du att du kommer att få vara glad?''. Då börjar man fundera. Om den där lilla rösten har rätt. Man börjar känna sig patetisk och värdelös. För tänk om den har rätt, tänk om man inte förtjänar att få vara lycklig och glad. Det kanske ska va så att vissa personer inte kommer att få vara lyckliga och glada. Då känner man just när man börjar bli lycklig och glad, att man inte får vara det. Så man slänger iväg det man har, bara för att man inte förtjänar det. Denna lilla rösten, kan förstöra hela ens liv. Det är kanske så det ska vara. Förmodligen. Och man vill ju bara få denna lilla röst att försvinna, och man kanske lyckas. Men den kommer alltid tillbaks. Den kanske är borta ett tag. Men den kommer aldrig att försvinna. Och även om man vill det, så finns det en liten del i huvudet som inte vill det. Och då ropar man tillbaks rösten. Och ber den komma tillbaks. Man ber den att fortsätta förstöra för en själv. Bara för att man vet att man inte kan vara utan den. Det är ens vän. Det är den man ligger och lyssnar på, på kvällarna när man är själv. När man verkligen lyssnar på den, och gråter satt man börjar skaka. Det är då den kallar på ångesten. För det är röstens bästavän. Tillslut känner man att man inte vill längre. Man börjar skrika och slå. Man kanske till och med börjar skada sig själv. För att rösten säger åt en. Sen ligger man där alldeles blodig. Och tänker, är detta vad du ville? Tillslut får rösten en att gå så långt, satt man går till medicin skåpet. Tar varje litet piller som finns där inne. Sväljer. Och hamnar livlös. Då kommer den där känslan, ''Åh, nu har jag äntligen fått ett slut. Nu kommer jag att må bra''. Precis, då vaknar man upp igen. På ett sjukhus eller golvet. Man har misslyckats. Hela ens liv är misslyckat. Men vill ni veta en sak, denna röst, är ens egna. Och det finns inte ord för hur jobbigt det är. När man blir så arg på sig själv. Man kan säkert få hjälp. Men kan man få tillräckligt med hjälp? Kommer man att överleva om man inte börjar ta sina medicin igen? Detta är mitt liv. Välkommen.