Jag kämpar. Och försöker överleva dagen, varje dag. För dig.
Tjoho. Har haft en ganska trevlig kväll med Mamma, Michelle, Jonas, min moster Emilia och Mammas pojkvän Patrik. Dom fick mig på andra tankar en stund. Men nu är allt som vanligt igen. Jag läser vad du och jag har skrivit om och om igen. Tårarna bara rinner. Jag kan fortfarande inte förstå att det är sant, att du lämna mig. Helt själv.
Jag gav upp för mycket för dig, bara för att få vara med dig. Tills sommaren kommer. Okej, vi både vet/visste att jag skulle flytta till Mariestad. Men jag sa nej till min Pappa. Bara för att få vara med just dig. Jag vet inte hur länge jag kommer och behöva hata mig själv, och känna att allt är mitt fel. Pga dig. Jag vet sanningen, du vet ingenting. För du stänger ut mig. Helt totalt. Jag försöker och försöker. Men står ändå kvar här, på samma plats. Kommer inte och komma framåt om du inte hjälper mig. Hjälp mig. Att förstå varför du inte litar på mig. Snälla. För jag står inte ut med mig själv, bara tanken på att jag har sårat dig dödar mig inifrån. Jag vill bara att du ska lita på mig, tro på att inget du läste var sant. Att allt bara var ett stort skämt. För jag måste sitta och tro på dig, även om det är otroligt svårt. Så litar jag på dig. Kan du inte göra desamma för mig?
Kommentarer
Trackback
