louisewilhelmssons

Just idag insåg jag hur mycket mitt liv har förändrats på ett helt år. Från att bo hemma med hela familjen, till att halva är långt härifrån. Tiden har gått så fort. Jag insåg aldrig riktigt fören nu att jag nästan har förlorat er. När ni flyttade tänkte jag, ''men det kommer och bli bra, jag kommer och komma till Mariestad så ofta jag kan, och sedan kan jag flytta till er''. Det var vad jag trodde då. Men nu vet jag inte längre. Mitt liv är för komplicerat. Jag kommer inte och kunna flytta ner till er. Det som känns mest jobbigt är att jag har träffat er, max tre gånger under hela hösten/halva sommaren. Och att jag inte har fått hört din röst på månader pappa. Jag vet att du har ett stressigt liv. Men du har glömt bort din riktiga familj. Du har två döttra här, som sitter och väntar på att du ska ringa. Bara ett samtal, där du kanske kan fråga ''vad önskar ni er i julklapp eller hur mår ni?''. Det kan väl inte vara så svårt. Känns som om du inte ens har två minuter över till oss? Och jag saknar My med. Ett liv utan sin pappa och lilla syster, är inget liv. Jag behöver er, lika mycket som jag behöver mamma och Michelle. Jag blir bara så arg, helt ärligt. Så jävla arg. Känner mig sviken av dig och besviken på dig. Man kan nästan tro att du har glömt oss, men det vet jag inte att du har. Men ibland känns det så. Jag vill bara att allt ska bli bra igen. Jag vill ha min pappa och syster. Mer än allt annat. Och den dagen jag flyttar, så kommer vi bo mer än tusen mil från varann. Hur kommer det och bli då? Antar att jag varken kommer och få höra era röster eller träffa er på sex år. Och den dagen, du inser att du kanske ska träffa mig/oss mer. Den dagen kanske det är försent. Och då kommer du och ångra att du inte hörde av dig till mig. Jag kan ligga här och vänta på ett samtal. Men inte hur länge som helst. För tillslut kommer jag och tappa hoppet.