True.
Så du vänder på klacken och går.
Och själv blir jag kvar där jag står.
Jag vill skrika, jag vill ropa efter dig,
Men det är något som håller tillbaka mig.
Du går med huvudet nedsänkt, djupt begraven i dina tankar.
Kan inte slita blicken ifrån dig medan hjärtat i mitt bröst bankar.
Ovetande om jag någonsin kommer kunna få se dig igen.
De sista orden du sa innan du gick har inte sjunkit in än.
I aprilregnet står jag kvar och mina tårar göms av vattendropparna.
Samtidigt börjar jag minnas alla våra bästa stunder, alla topparna.
Alla skratt vi delade, alla minnen vi skapade, all kärlek som fanns.
Allt jag kan göra nu är att undra vart allt det försvann någonstans.
Jag står kvar, jag väntar, i hopp om att du ska blicka bak.
Men du glider bara iväg, ljudlöst glider du iväg som ett isflak.
Havets strömmar leder dig bort ifrån mig och allt som var.
Men ändå står jag, av någon envis anledning, stilla kvar.
Det är som att hela världen har saktats ner,
Och din allt mindre ryggtavla är allt jag ser.
När du nästan har försvunnit slår det mig.
Då sjunker allting in, varenda lilla grej.
Den sista frågan jag ville ha svar på,
Och svaret du gav, innan du började gå.
"Kan vi inte försöka återtända flamman?"
"Nej, förlåt... det... det är någon annan."
Så du vänder på klacken och går.
Och själv blir jag kvar där jag står.
Jag vill skrika, jag vill ropa efter dig,
Men det är något som håller tillbaka mig.
Du går med huvudet nedsänkt, djupt begraven i dina tankar.
Kan inte slita blicken ifrån dig medan hjärtat i mitt bröst bankar.
Ovetande om jag någonsin kommer kunna få se dig igen.
De sista orden du sa innan du gick har inte sjunkit in än.
I aprilregnet står jag kvar och mina tårar göms av vattendropparna.
Samtidigt börjar jag minnas alla våra bästa stunder, alla topparna.
Alla skratt vi delade, alla minnen vi skapade, all kärlek som fanns.
Allt jag kan göra nu är att undra vart allt det försvann någonstans.
Jag står kvar, jag väntar, i hopp om att du ska blicka bak.
Men du glider bara iväg, ljudlöst glider du iväg som ett isflak.
Havets strömmar leder dig bort ifrån mig och allt som var.
Men ändå står jag, av någon envis anledning, stilla kvar.
Det är som att hela världen har saktats ner,
Och din allt mindre ryggtavla är allt jag ser.
När du nästan har försvunnit slår det mig.
Då sjunker allting in, varenda lilla grej.
Den sista frågan jag ville ha svar på,
Och svaret du gav, innan du började gå.
"Kan vi inte försöka återtända flamman?"
"Nej, förlåt... det... det är någon annan."
Skriven av: JRamos!
Kommentarer
Trackback
