louisewilhelmssons -

Livet, är det värt och leva?

Hau du nånsin? Stått och skrikit på hjälp. Men det inte är någon som lyssnar. Som om alla är döva.

Har du nånsin? Vart med om att allt bara har blivit svart. Och man bara ligger där och skakar. Tårarna bara rinner, och man torkar bort dom gång på gång.

Har du nånsin? Känt att alla bara har lämnat dig.

Att du står själv kvar på jorden. Att alla bara kollar bort när du kommer och viker av.

Har du nånsin? Känt dig så värdelös, satt du bara vill försvinna. Och inte kämpa mer. Att bara ge upp hoppet.

Har du nånsin? Känt som om ingen vet vem du är. Att alla bara antar att du är helt dum i huvudet.

En period i mitt liv, är som ett stort krig. Att man måste kämpa hela tiden. Och aldrig kan slappna av i huvudet.

Att man måste gå igenom samma sak, dag för dag.

Mitt liv är som ett spel. Alla siktar in på mig. Medans jag måste gömma mig.

Jag är fast, i det här föralltid.

Kommer aldrig kunna ta mig ut ur spelet.

Samma sak, gång på gång.

Mitt hjärta bara dunkar av smärta.

Mitt själ skriker efter hjälp.

Mitt huvud, är instängt av rädsla.

Ibland förlorar man kontrollen helt. Då slutar allt, med ett rop på hjälp.

Ett meningslöst rop på hjälp.

Jag vill vinna, jag vill ta mig ut ur spelet. Men nu spelar jag bara för att få försvinna.

För livet går inte ut på att ligga i en säng, som jag har gjort sen i november drygt.

Man ska inte behöva vara rädd hela livet.

Man ska inte behöva ligga och bara känna hur tårarna bara rinner, för att man känner sig så lämnad utav dom man älskar.

När man har förlorat dom man älskar, då är inte livet värt och leva längre.

Man ska inte behöva gråta och skada sig själv, genom hela livet.

Man ska kunna vara lycklig, alla ska kunna vara det.

Men jag hade väl mina lyckliga stunder, i tre månader.

Sen vart allt svart igen.

Och jag fick börja om på ruta ett!

Då vart jag fast, i det där jävla spelet.