Jag ogillar kärlek starkt.
Ibland känns allt bara meningslöst. När man just har börjat mått bra igen, ska alltid någon komma och förstöra.
Och det är alltid kärleken. Jag förstår inte. Varför ska man ha ett förhållande när man ändå vet att det kommer och ta slut? Och någons hjärta kommer och krossas. Men jag säger inte att jag har rätt. Utan jag säger bara vad jag tycker. Ingen måste lyssna på mig om den inte vill.
Jag har bara vart kär två gånger, och jag har bara älskat en kille. Och den killen kommer jag alltid och älska, det är klart. Men jag har kommit över honom. Men det var jävligt tufft om jag säger så.
Och jag vill kunna tro på kärleken, men det verkar inte funka. För det är alltid någon som krossar mitt hjärta.
Och det är just därför jag inte vågar bli kär. Och när jag blir det, vågar inte jag visa det.
Jag är bara en tonåring, men jag bryr mig inte. Jag vill kunna bli älskad av någon och kunna älska den tillbaka.
Men det kanske är för tidigt för mig..? Tror nog så.
Man ska inte ha pojkvänner, utan man ska ha pojkar som vänner. Tycker jag.
Självklart är det inte sant. Men så tycker jag.
Ta inte åt er av vad jag skriver. För detta är bara min åsikt. Finns säkert någon som känner nästan likadant osv.
Men jag tycker att man ska vänta och verkligen leta.
När man blir kär i en kille tycker jag att det ska:
Pirra i magen när man ser den.
Man ska kunna lita på den.
Kunna visa upp den, och visa alla att det är din.
Känna sig stolt.
Känna sig älskad.
Osvosv.
Som sagt, jag tänker vara singel ett bra tag till. Det är det bästa som finns.
Kommentarer
Trackback
