louisewilhelmssons

Just nu ligger jag bara och kollar upp i taket. Jag vet inte hur jag ska känna, tycka eller tänka. Jag försökte prata med dig. Men du sabbar det alltid. Jag förstår inte. Kan du inte bara komma hit, sätta dig ner med mig utan att någon av dina vänner står utanför och väntar. Jag hinner inte få något sagt innan du säger att du måste iväg. Det är hopplöst. Hur ska jag kunna förklara mina känslor för dig, när du inte hinner lyssna. Jag orkar inte vänta. Jag ville berätta. För mina känslor för dig, äter upp mig inifrån. Det enda jag känner är smärta. Som aldrig tar slut. Fast det finns ett sätt att få smärtan att försvinna. Den försvinner om du bara kan lyssna på mig och försöka att inte såra mig igen. Det sista jag vill är och förlora dig just nu. Och du förstår inte hur svårt det är och förklara sina känslor för någon man är kär i. Men jag vill bara att smärtan ska försvinna. Och jag vill ha dig. Just dig, ingen annan. Men jag får ju aldrig chansen. Jag blir bara ledsen. Så fort du lämnade min dörr, kände jag hur tårarna började och komma. Men jag vill inte visa mig svag. För du är inte värd mina tårar just nu. Jag låtsas vara stark och glad inför dig. Men ibland så kan jag inte hålla in mina känslor. Dom vill ut. Och det är svårt. Så det enda jag begär är en chans att få förklara, hur jag känner. När ska du ge mig den chansen?