Farväl.
Dina vackra ögon blundar sorgset när du nu har sagt ditt.
Kunde inget göra för att hindra dig för ordet är trots allt fritt.
Du tittar bort någon annanstans för du vill inte se min reaktion.
Jag vet inte vad jag ska säga eller göra, du var ju min perfektion.
Jag försöker koppla, försöker greppa, orden jag precis har fått höra.
Försöker samla tankarna för att veta vad jag ska säga eller göra.
Jag leker med tanken att bara resa mig upp och gå härifrån,
Men jag är inte redo att vända blad än, att fälla ner ridån.
Jag sväljer klumpen i halsen och ber dig att kolla på mig.
Då påminns jag om varje minne, varje känsla, varje lilla grej.
Varenda anledning till varför jag älskar dig så mycket som jag gör.
Varför var du tvungen att säga det du sa när du vet att jag är så skör?
Jag säger inget än för jag blir fortfarande lika tagen av din blick,
Även fast den är sorgsen påminns jag om glittret det en gång fick,
När du såg mig gå emot dig och du sken upp som den stjärna du är,
Det var då jag visste, utan någon tvekan i kroppen, att jag var kär.
Jag känner tårarna börja samlas bakom ögonlocken,
Min puls rusar iväg efter att ha hämtat sig efter chocken.
Men än en gång sväljer jag sorgen för jag vill inte tro,
Nej, jag vill inte känna, jag vill inte, jag vill inte tro.
Mina fingrar trevar sig fram till dina och greppar de hårt.
Fler minnen, fler känslor, fler väcks till liv av det som är vårt.
Du håller kvar och känner nog samma sak men inte länge till,
För du släpper taget och viskar ömt "Hjärtat vill det hjärtat vill".
En sista gång låter du mig få blicka in i dina vackra ögon.
Sen viskar du orden som får det att hugga till i mina öron.
Du börjar ta farväl och säger att det är dags att skiljas åt.
Innan du vänder ryggen till viskar du ett ensamt "Förlåt".
I aprilkvällens varma omfamning blir jag sittande kvar.
Tårarna rinner och i de hoppas jag få hitta något svar.
Men utan dig vid min sida blir morgondagen så oklar.
När du gick tog du med dig allt det jag en gång var.
Jag inser att jag inte kan stanna kvar här,
Så jag börjar gå fastän det i hjärtat tär.
Och allt jag kan höra när vinden står still,
Är orden, "Hjärtat vill det hjärtat vill".
Dina vackra ögon blundar sorgset när du nu har sagt ditt.
Kunde inget göra för att hindra dig för ordet är trots allt fritt.
Du tittar bort någon annanstans för du vill inte se min reaktion.
Jag vet inte vad jag ska säga eller göra, du var ju min perfektion.
Jag försöker koppla, försöker greppa, orden jag precis har fått höra.
Försöker samla tankarna för att veta vad jag ska säga eller göra.
Jag leker med tanken att bara resa mig upp och gå härifrån,
Men jag är inte redo att vända blad än, att fälla ner ridån.
Jag sväljer klumpen i halsen och ber dig att kolla på mig.
Då påminns jag om varje minne, varje känsla, varje lilla grej.
Varenda anledning till varför jag älskar dig så mycket som jag gör.
Varför var du tvungen att säga det du sa när du vet att jag är så skör?
Jag säger inget än för jag blir fortfarande lika tagen av din blick,
Även fast den är sorgsen påminns jag om glittret det en gång fick,
När du såg mig gå emot dig och du sken upp som den stjärna du är,
Det var då jag visste, utan någon tvekan i kroppen, att jag var kär.
Jag känner tårarna börja samlas bakom ögonlocken,
Min puls rusar iväg efter att ha hämtat sig efter chocken.
Men än en gång sväljer jag sorgen för jag vill inte tro,
Nej, jag vill inte känna, jag vill inte, jag vill inte tro.
Mina fingrar trevar sig fram till dina och greppar de hårt.
Fler minnen, fler känslor, fler väcks till liv av det som är vårt.
Du håller kvar och känner nog samma sak men inte länge till,
För du släpper taget och viskar ömt "Hjärtat vill det hjärtat vill".
En sista gång låter du mig få blicka in i dina vackra ögon.
Sen viskar du orden som får det att hugga till i mina öron.
Du börjar ta farväl och säger att det är dags att skiljas åt.
Innan du vänder ryggen till viskar du ett ensamt "Förlåt".
I aprilkvällens varma omfamning blir jag sittande kvar.
Tårarna rinner och i de hoppas jag få hitta något svar.
Men utan dig vid min sida blir morgondagen så oklar.
När du gick tog du med dig allt det jag en gång var.
Jag inser att jag inte kan stanna kvar här,
Så jag börjar gå fastän det i hjärtat tär.
Och allt jag kan höra när vinden står still,
Är orden, "Hjärtat vill det hjärtat vill".
Denna text även skriven av RJamos!
Kommentarer
Trackback
