louisewilhelmssons -

Jag står kvar här där du lämnade mig.

För dig var det aldrig någon stor grej.

Du började gå och blickade aldrig tillbaka.

Om du bara visste smärtan det kan orsaka.

Själv vet jag inte vart jag ska ta vägen.

Du skulle ju finnas här för mig i alla lägen.

Men du ryckte bort världen under mina fötter.

Ryckte ut vår röda ros med alla sina rötter.

Det fanns sidor kvar men du valde att stänga ihop boken,

Alldeles för tidigt för du har fortfarande mitt hjärta på kroken.

Det är fortfarande ditt ansikte jag ser när jag låter ögonlocken falla.

I min ensamhet är det fortfarande efter dig jag vill skrika, ropa och kalla.

Jag faller ner på knä och börjar samla ihop mitt hjärtas skärvor.

Kommer aldrig förstå hur jag hamnar i dessa kärlekshärvor.

Och i följd byggs en rädsla upp om att hamna i samma fördärv.

Jag inser nu att det är en hårfin gräns mellan galen och djärv.

Alla säger nu att jag borde glömma dig och gå vidare.

Men det är som att sparka på en redan liggande stridare.

För sanningen är att själv har jag fortfarande inte hittat mig,

För om sanningen ska fram, tappade jag bort mig i dig.