Övergiven, lurad, och bortkastad. Känner mig som smuts.
På bilden här ser ni mig och min bästavän/barndomsvän. Vi har känt varann i femton fucking år. Och idag tog allt slut. Hon vände blad och satte punkt. Det var tydligen den sista sidan i hennes bok. I våran vänskap. I allt. Vi hade hållt ihop så länge. Vi hade massa planer om vad vi skulle göra. Vi skulle flytta härifrån tillsammans, vi ska ha en framtid tillsammans. Vi skulle göra allt. Precis allt. Jag längtade så mycket. För vem vill inte leva hela livet med ens andra halva? Det som skulle bli så underbart. Vi skulle göra allting som var omöjligt, MÖJLIGT. Vi skulle krossa allt och alla. Vi hade sådana underbara planer. Vi skulle dra till göteborg och plugga. Vi skulle bo tillsammans. Vi skulle röja och ösa sönder. Vi skulle visa att det var vi som klarade allting som var omöjligt. Det skulle vara vi två mot världen. Bara vi. Ingen kunde stoppa oss. Vi skulle vara kungar. Men nej, allting är borta nu. Och förstört. Och nu ligger jag här, och inser att jag inte fattar någonting. Försöker förtränga allt. För detta kan ju inte vara sant? Jag kan ju inte ha förlorat min bästavän, min barndomsvän, mitt allt, mitt hjärta, min ängel, min prinsessa. Hur kan detta vara sant? Jag måste drömma, detta måste bara vara en mardröm. Jag vill bara vakna upp, och att allt ska vara som vanligt igen. Jag försöker nypa mig i armen, som dom säger att man ska göra för att se om man är vaken. Men ingenting händer, så detta måste vara verklighet, och inte en dröm, en mardöm. Fuck säger jag. Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Jag måste ha gjort något förjävligt. Men inget som jag kan komma på. Förstår inte varför, fattar ingenting. Varför vill inte min bästavän, vara min vän längre? Kan någon svara på det? Ja, min bästavän kan det. Men hon vill inte. Hon vill att jag ska lista ut det själv. Men hur mycket jag än tänker, så kan jag inte komma på något.. Har jag då gjort något eller är det bara hon som lurar? Vad är rätt och vad är fel? Kan någon ge mig svaret? Jag vill kunna lista ut vad det är och rätta till allting som hon vill att jag ska göra. Men om hon verkligen vill att jag ska finnas i hennes liv. Varför säger hon inte bara vad det är, vad som är fel? Varför är det så svårt? Vad är problemet? Är det verkligen så svårt? Att bara förklara varför hon tar mig som om jag vore ett bananskal just nu och bara slänger mig i papperskorgen och sedan går därifrån? Har så många frågor, men får inga svar.
Denna vackra personen betyder mer än livet för mig. Alla stunder med henne är oslagsbara. Det är otroligt. Humorna, skrattet, sättet hon kollade på mig när hon tyckte att någon var helt cp. Allting med henne var helt jävla awesome. Alla gånger vi var hemma hos mig, och bara satt i min säng och skrattade åt att vi var så cp, eller åt ingenting. Alla gånger vi åkte ut med båten och öste sönder. Alla kvällar vi bara har suttit hemma och inte gjort någonting. Det finns ingen finare person. Och det kommer aldrig att göra det heller. Hon var min bästavän. Vi hade alltid kul tillsammans. Ingen kunde slå våran humor. Och idag, så sa hon hej då. Och jag får inte veta varför. Och jag förstår inte varför jag inte får veta? Varförvarförvarför? Jag känner mig så lurad, övergiven, ledsen, oälskad. Denna känslan som finns i min kropp just nu, den känslan vill jag bara slänga i papperskorgen. Som hon gjorde med våran vänskap. Fuck allting just nu. Fuck att du gjorde såhär. Jag vill bara förtränga våran vänskap. För just nu, känns det som att jag aldrig har betytt något för dig. Att allting var en lögn, ett spel, en lek. Jag förstår inte hur du kan göra såhär mot mig! Kan du bara ge mig ett svar, ett svar på vad jag har gjort? Det är allting jag ber om. Sen slipper du mig. Och en sak till, jag älskar dig så mycket satt jag får ont i kroppen. Glöm inte det bara. Resten kan du slänga i papperskorgen, som du har gjort.
